En oväntad vändning

Det var jätte kul att mamma och syrran har varit i Mora denna helg! så roligt att få umgås när vi alla,ja nästan alla,Emma var ju inte här,kan vara tillsammans! det händer inte så ofta.
Men det som inte har varit roligt är att min älskade Indra blev jätte sjuk.
Hon har varit slö och lite halv dålig hela veckan som var. trodde först att det berodde på att hon hållt igång för mycket,hon är ju ingen ungdom längre,men i mitten på veckan slutade hon att äta började kräkas och drack fruktansvärt mycket. Hon hade även konstiga blödningar fast löpperioden skulle vara över.
Jag började lite smått misstänka livmodersinflammation men på torsdagen så var hon pigg,nästan som vanligt.
Fredag morgon vaknade jag av att hon kräktes när jag klev upp låg hon och andades jätte konstigt,först jätte fort och ytligt sen djupt och stånkande på nåt vis,jätte läskigt lät det.Hon hade även jätte vårt att gå så husse fick bära.
Jag ringde till falun och fick komma nästan på en gång.
Där visade det sig efter röntgen att mina misstankar var rätt men hon var inte just nå svullen över magen som dom kan bli.
Dom tog prover som inte alls var bra.Feber på 41.6 och uttorkad. Hon var så dålig att dom inte vågade operera henne på en gång.
Hon blev inskriven och fick ligga med dropp och antibiotika intravenöst.
Så vi fick lämna henne där i säkert den bästa vård men det kändes så fel...ville stanna hos henne!
väl hemma i Mora gick vi och väntade på samtal att operationen hade gått bra och sent på eftermiddagen kom det, Indra mådde bra och skulle få åka hem på lördagen.
Men så blev det inte,på lördagen mådde hon inte alls bra,åt inget,var slö och omotiverad och ville helst inte röra sig,dom tyckte att hon skulle stanna iaf till söndagen och få mer dropp och "smärtis".
Söndag morgon var hon pitgg igen men fruktansvärt vinglig, men hem fick hon komma!
Det var en överlycklig matte och husse som förväntansfullt stod och kikade ut i korridoren efter sin lilla go tant och till slut kom hon,vinglandes som en fylltant och så lycklig att se oss! det var en lycka som kändes i hela kroppen,ungefär som när man föder barn!
Det första hon letade upp när vi kom hem var sin boll,och med svansen viftandes och utan nån som helst koll på sin kropp ville hon leka,men tyvärr får hon lov att vänta med det ett tag!
Idag är hon nästan som vanligt,fortfarande en aning vinglig men verkligen på bättrings vägen,hon har tiggt sockerkaka hela eftermiddagen!
Hundar blir verkligen som ens barn,hela kvällen igår gick jag och tittade på min vackra hund och fylldes av sådan kärlek och tacksamhet att hon fortfarande finns hos oss,.
Vi fattade inte hur dålig hon faktiskt var så det hade kunnat gått åt skogen,hemska tanke..
här kommer en bild på hennes vackra rakade mage!