Vart tog lyckan vägen?
Mitt tredje barn. Jag kan det här nu. En lång lycklig väntan,svävandes på små rosa och ljusblå moln. Gå i affärer och smeka på små bodysar. Titta längtansfullt ner i barnvagnar och le..längta tills babyn kommer. Fundera på namn. Så borde det vara nu. Så har det ju varit med mina andra två barn. Den lyckligaste tiden i mitt liv.
Men denna gång är nåt fel. Fel på mig.Fel på vardagen. fel på allt.
Ångest på kvällen.Jag vet att när jag väl somnat så vaknar jag till en ny dag. En ny dag att genomlida. Att försöka leva.Jag vill inte dö.Jag vill finnas till för mina barn.Jag vill genomlida detta för jag vet att lyckan till slut kommer. Har varit här förr bara inte under en graviditet. Det är på nåt vis förbjudet. Man får inte tänka som jag gör när man väntar ett nytt liv,en ny själ som ska sätta spår på vår jord,sätta spår i mitt liv.I mitt hjärta.
Jag är ingen dålig mamma.Jag kämpar varje dag för att ge mina barn allt.Ge min sambo allt. Ge mina djur allt. det blir liksom bara inget över till mig. Energin finns inte.Känslorna finns inte. Jag stänger av mig själv för att finnas till för min familj.Drar på mig min mask.
Idag har jag varit hos psykologen på mödravården.Hon sa att jag hade utseendet emot mig. Jag ser inte deprimerad ut.Jag pratar normalt,går normalt. Jag är svår att bedöma.Men jag tänker "rätt".Tänker som en sjuk person.Har fastnat i en sjuk tankespiral.
Förra gången jag var där,pratade vi om min dotter wilma hela tiden. Hon är den första som blir utsatt när jag blir"sjuk". jag kan inte ta henne till mig fast jag försöker. hon får absolut inte känna att jag stöter bort henne så jag kämpar emot känslorna. Jag älskar henne,det vet jag. men jag har svårt med hennes närhet.Svårt att ge henne kramar.Förbjuden känsla.
-När mådde du riktigt bra senast?
-jag vet inte,svarar jag. Har jag mått riktigt bra nån gång...
Jag behöver riktig hjälp,fått tid på psykiatrin. Kändes svårt.Jag är väl inte psykiskt sjuk,ett psykfall? Nej,bara deprimerad och felmedicinerad.Och gravid.
// Lotta
